Foto: Leonard Gren, www.leogren.com

För något år sen var jag på en konsert med Mikael Wiehe. I Lomma, ute i det gröna en skön augustikväll, några hundra i publiken, och det var hur trevligt som helst.

Om du har varit och lyssnat på Mikael Wiehe i såna sammanhang, vet du att det inte bara handlar om att spela igenom ett antal låtar med några inslag av mellansnack vid lämpliga tillfällen. Nej, här handlar det om hela personen Mikael Wiehe. Han vill berätta något och drar sig inte för att vika ut sig i långa berättelser, berättelser som blir en del av konserten precis som musiken är.

Mycket humor, värme, nostalgi, reflektioner och erfarenheter från en lång karriär. Så, innan näst sista låten börjar Mikael berätta för oss att han har tagit med sig en stor låda med alla sina skivor från karriären, tillsammans med böcker om honom själv och om hans musik. Och han kommer stå där borta (han pekar på ett bås bredvid scenen), efter konserten och sälja detta till de som vill ha, signera, fotograferas och prata med oss.

Han berättar länge och väl om detta, och efter konserten känns det som om det låter som en jättebra idé. Till och med jag, som undviker köer så mycket jag nånsin kan, står där och väntar ett bra tag för att köpa en bok, få den signerad och växla ett par ord med Mikael. Ja, säkert drygt hälften av publiken går till det lilla båset efter konserten och träffar Mikael Wiehe.

Eftersom jag kommer fram i slutet, så kan jag sedan se att han inte går därifrån förrän den siste konsertbesökaren har gått därifrån och fått det denne vill ha.

Några månader senare går jag på en konsert med Timo Räisänen på Mejeriet i Lund. En bra konsert och några hundra besökare. En hyfsat stor del tillhör uppenbarligen en yngre trogen fanskara att döma av engagemanget framför scen.

Två låtar från slutet så säger Timo något i stil med ”ja, sen finns det ett sånt där bord där ute, med saker…”. Resten är lite svårt att höra exakt vad han säger, för uppenbarligen tycker han att det känns ytterst pinsamt hela grejen och jag kan se hur han formligen vrider på sig för att få ut det.

Bordet med merchendise står mycket riktigt där sen efter konserten, men i detta fall finns ingen Timo där, och jag kan inte se en kotte som ens stannar till och tittar, utan folk skyndar sig mot utgången.

Nu tror jag knappast att Timo är den som har något emot att träffa fans, och det är möjligt att han gör på ett annat sätt andra gånger, men för mig är det uppenbart att Mikael Wiehe har kommit på någonting som Timo inte vet.

Vikten av och tillfredsställelsen i att möta sin publik.

Det är exakt det det handlar om och Mikael har hållt på så här ända sedan 70-talet på otaliga konserter.

”Jamen, går det inte ut på att sälja bara?”

Det är en del av det hela och publiken förväntar sig inget annat än att du som artist försöker tjäna pengar på din verksamhet. Det som avgör om du lyckas är dina ambitioner med det hela, om du tror på det du gör och vågar stå för det. Att du verkligen vill träffa din publik och ge av dig själv.

Så egentligen så har ingenting förändrats. Det handlar idag, likaväl som det gjorde förr, om relationen mellan artist och lyssnare och kommunikationen dem emellan.

Det som har förändrats är våra möjligheter att kunna möta människor och faktiskt ha en dialog med dem, var de än befinner sig på jorden.

Istället för att vara begränsad till den lokala plätten där man bor eller den kassa som bestämmer hur långt man kan resa, så kan vem som helst, när som helst nå ut till så stor del av världen man bara vill. Och om du sätter dina lyssnare i fokus så kommer du också att lyckas med det du vill.

Avslutningsvis vill jag rekommendera läsning av detta lysande blogginlägg av Mike McNally: ”It’s All About he Fans” som berör ämnet på sitt sätt.