När nu Taylor Swift i dagarna plockade bort hela sin katalog från Spotify blossade debatten ännu en gång upp om huruvida man överhuvudtaget tjänar några pengar på att ha sin musik på Spotify och andra streaming-tjänster. Vi har hört det förut, om de minimala summorna man får per spelning och diskussionerna om det är en rimlig ersättning eller ej. Artister tittar igenom  sammanställningen i senaste kvartalsrapporten och de få kronorna som det berättas om där stirrar som ett hån mot artisten när de också lägger märke till siffran för antalet lyssningar. Samtidigt jublar en del skivbolag och hävdar att streamingen ökar deras intäkter trots vikande CD- och Itunes-försäljning. Hur går detta ihop?

Ger Spotify några pengar?

Att jämföra hur mycket en låt kostar att ladda ner på Itunes med vad en lyssning på Spotify ger håller naturligtvis inte, då den nedladdade låten är till för att lyssnas på många gånger i framtiden. Jämförelser med radio är heller inte rimligt eftersom en spelning där är inför tusentals lyssnare samtidigt, och dessutom ligger det största fokuset på låtskrivarna intäktsmässigt. Så, hur kan man då värdera vad som är rimligt? Ja, en enkel sak är att jämföra hur den totala musikförsäljningen ser ut år från år. CD-försäljningen har minskat under ett antal år och streamingtjänsterna med Spotify i spetsen ökar hela tiden. Det minsta man kan begära då är att intäkterna från streamingtjänsterna åtminstone ska täcka den minskade CD-försäljningen. Gör den det?

Ja, det gör den faktiskt och med råge. Sedan Spotify började betala ut pengar 2009 har den totala musikförsäljningen i Sverige ökat med 15%, från ca 861 Mkr till 991 Mkr år 2013. CD-försäljningen har under denna tid minskat från 691 Mkr till 230 Mkr och Streamingen har ökat från 76 Mkr till 706 Mkr. Ni märker att jag inte tar med downloads i diskussionen här vilket helt enkelt beror på att den egentligen aldrig slog igenom på riktigt i Sverige, som många kanske tror. Toppnoteringen är 87 Mkr 2010 och var 2013 nere på 44 Mkr.
(samtliga siffror är hämtade från IFPI:s statistik över försäljningen i Sverige)

Hur fördelas pengarna?

Så om det är lika mycket pengar i omlopp nu som tidigare, varför upplever artisterna då att man får sämre betalt? Ja, om vi bortser från faktorn att en del artister har dåliga eller icke uppdaterade avtal med sina skivbolag, så är det ett några avgörande skillnader. Om man vänder på resonemanget så kan man säga att kunden förut betalade i förväg för alla lyssningar i framtiden, medan man i dagens streamingtjänster betalar i takt med att man konsumerar musiken. Med streaming-tjänster kan man säga att det är inte kunden som tar risken längre utan artisten, som får in pengarna löpande under en lång tid framöver istället för att få ett förskott från lyssnaren direkt. Likaså behöver lyssnarna inte begränsa sig längre utan kan sprida ut sina lyssningar över många fler artister, och, inte att förglömma, på musik längre tillbaka i tiden som nu är betydligt tillgängligare. Lägg därtill en allt högre konkurrens med ett otroligt stort helt nytt musikutbud som ska vara med och dela på kakan.  Å andra sidan så skulle 99% av er som läser detta inte tjäna en spänn i en CD-ekonomi, och 95% skulle få vara utan någon ersättning i en download-ekonomi, och dessutom aldrig bli lyssnade på.

Swift moves

Har ni följt mitt resonemang så kan ni ana varför Taylor Swift, denna miljardindustri, väljer att plocka bort sin musik från Spotify:
a. Hon vill ha pengarna nu
b. Hon vill inte dela dem med någon annan

Det är knappast troligt att alla hennes 15 miljoner (eller mer) lyssnare på Spotify kommer att köpa hennes album pga detta. De flesta byter inte lyssningsvanor pga en artist, men säkert kommer ett hyfsat gäng att göra det och öka på Taylor Swift-koncernens resultat med ett antal miljoner dollar. Om hon dessutom är fiffig nog att stoppa tillbaka låtarna på Spotify igen om nåt år, så kommer hon ha tjänat dubbelt på sina trognaste fans. Snyggt, eller hur?

Själv har jag har lite svårt att applådera ett sånt här cyniskt tillvägagångssätt på bekostnad av sina trognaste fans och andra artister, och jag har svårt att se hur man i detta fall skulle kunna lägga skulden på Spotify. Det rimmar inte heller med min syn på hur man bygger upp ett varumärke som ska hålla många år. Men det är nog inte det de är ute efter heller.
Sannolikt ser försäljningsstatistiken annorlunda ut i USA, men av det jag har lyckats röna ut håller resonemanget även där. En annan intressant synpunkt på Swift-Spotify-affären finns att läsa hos Lefsetz.

Är jag då nöjd med musikförsäljningen som den är idag? Nej, jag skulle självklart se att det fanns ett betydligt större utrymme än vad som finns idag, för att kunna skapa uppehälle åt betydligt fler artister. Musik är värt otroligt mycket för de allra flesta människor, men vi har en tendens att vilja lägga mer pengar på det vi kan ta och hålla i, än det som faktiskt ska ge tex alla våra tekniska prylar något värde. Men människans vurm för prylar behöver man väl inte förklara för en musiker? ;)

  • Share on Tumblr

Som säkert många har sett så har årets upplaga av musiktävlingen Metro Onstage dragit igång. Jag kan inte säga att jag rekommendera den här typen av tävlingar som går ut på att spamma sina vänner och fans med röstningsuppmaningar för att göra reklam för Metro. Sannolikt blir resultatet för de allra flesta att man sitter på färre fans efter tävlingen än innan. I år blev jag uppmärksammad på en passage i tävlingsvillkoren som dock fick mig att reagera än starkare än den vanliga sorgsna känslan när man ser band ge sig in i detta genvägs-sökande:

Förlaget Warner/Chappell – Talent & Brands har option på att förlägga samtliga deltagare i Metro On Stage. Optionstiden går ut tre månader efter finalen. Efter optionstiden har artisten/bandet möjligheten att gå till vilket förlag de vill.

Min tolkning av detta var att Warner/Chappell då ska kunna tvinga på vem de vill som har deltagit ett förlagskontrakt, och att du dessutom under nästan fem månader inte har rätt att skriva på för ett annat förlag. Jag mejlade Metro Onstage och frågade om så var fallet:
”Jag tolkar detta som att Warner/Chappell har en exklusiv rätt att teckna förlagsavtal med de deltagande artisterna från och med imorgon fram till tre månader efter finalen, och att artisterna då är tvingade att ingå avtal om Warner/Chappell vill utnyttja denna rätt. Stämmer detta?”

vilket de bekräftade med sitt svar:

Ja, Metro har bjudit in förlaget Warner/Chappell – Talent & Brands att samarbeta med oss i tävlingen Metro on Stage. Som partner i Metro On Stage 2012 har förlaget Warner/Chappell – Talent & Brands option på att förlägga deltagande kompositörer inom tre månader efter att finalen avslutats. Att samarbeta med ett musikförlag är något som de allra flesta kompositörer ser som mycket positivt.

Musikförlag har som främsta uppgifter att ge stöd och råd till kompositörer samt hjälpa dessa att få in de pengar man har rätt till i alla territorier. Ett samarbete mellan artist/band och förlag kräver en hel del engagemang från bägges sida, vilket tyvärr kommer att innebära att endast ett fåtal kompositörer kommer att presenteras förlagsavtal.

Då detta är en musiktävling för skivbolagsfria artister/band har Metro On Stage valt att samarbeta med ett musikförlag istället för ett skivbolag. Detta gör att samtliga deltagare förblir fria att själva välja att ge ut sin musik via stora/små skivbolag eller via egna bolag.

Vänligen,
Metro On Stage

Jag tycker detta är anmärkningsvärt på flera sätt och ett utnyttjande av den längtan att nå ut med sin musik som många artister har samt den illusion som finns av att ett bolagskontrakt är vägen till framgång, hur kontraktet än ser ut.

För det första så är det ensidigt skrivet där det inte sägs något om några krav på vad förlaget ska åstadkomma inom ramarna för ett avtal. Som de skriver ovan så kan självklart ett bra förlag vara till stor hjälp för kompositörer, men ett avtal kan också vara helt förlamande för dina möjligheter att marknadsföra dig på det sättet du vill.

För det andra så innebär villkoret en låsning till dina möjligheter att arbeta med ett annat förlag under nästan fem månader. De skriver i sitt svar att Warner/Chappell inte har möjlighet att sajna upp så många, med en antydan att villkoret ändå inte påverkar mer än några stycken. Detta stämmer inte, då detta villkor om att inte få jobba med något annat förlag gäller alla deltagare. Varför man överhuvudtaget har 3 månaders ytterligare optionsrätt efter tävlingens slut ställer jag mig också frågande till. Det enda svaret jag kommer fram till är att de då har en möjlighet att haka på eventuellt framgångsrika band och då få en gräddfil till att ta del av framgångarna.

I nästan vilket annat sammanhang som helst utanför musikbranschen skulle det vara otänkbart att komma med liknande villkor. Tänk dig att du ställer upp i en slogantävling för en syltburk och ett sidovillkor löd: ”Reklambyrån X har rätt att anställa dig som copyrighter inom tre månader efter tävlingens slut (på oklara villkor). Under denna tid har du ingen rätt att ta anställning hos en annan reklambyrå”.

Det du ska fråga dig är följande: Vad gör ett förlag? Behöver jag ett förlag? Stämmer Warner/Chappells sätt att arbeta med hur jag vill kunna marknadsföra min musik på? Hur ser själva förlagskontraktet ut och vilka krav kommer att ställas på mig och på förlaget? Om du inte kan svara på de frågorna och är på något sätt seriös med din musik så är mitt råd att inte delta i tävlingen. Om du redan är anmäld så kan du avanmäla dig genom att skicka ett mejl till dem.

  • Share on Tumblr

Nu på fredag den 3:e februari anordnas Manifestgalan för att dela ut en massa priser till artister som ligger på oberoende skivbolag. Galan håller till på Nalen och det är det är öppet för vem som att skaffa sig en biljett och vara med på galan. Läs mer på hemsidan.

Innan själva galakvällen anordnas Manifestdagen, en tillställning med paneldiskussioner, mingel och lite musik. Kl 13 börjar en paneldiskussion där Blindmen finns med, närmare bestämt i form av Lasse Thomasson. Diskussionen har rubriken ”Marknadsföring på låg budget” och beskrivningen:

Hur man på bästa sätt och med lite pengar på fickan gör sig hörd och uppmärksammad i bruset och gärna då på en global arena eftersom internet är gränslöst.

Det fortsätter sedan med ytterligare ett par paneldebatter med intressanta gäster och ämnen, som ni kan läsa om här. Det är helt fri entré och äger rum på Stacken i Stockholm, David Bagares gata 17, och dörrarna öppnar kl 12.

  • Share on Tumblr

Om du har en stund över så rekommenderar jag att du tittar på denna intervju med artisten Kina Grannis och hennes manager Jonathan Kalter. Det är både en fascinerande berättelse och intressant diskussion om hur det går till att bygga upp en trogen lyssnarskara på så pass många människor, vad som egentligen ligger bakom det.

De sätter fingret på vikten av att sätta fansen i första rummet och att bjuda på intressant innehåll men också om att gå sin egen väg och att våga.

via Hypebot

 

  • Share on Tumblr

Jag har läst en del blogginlägg idag och även surfat runt på diverse artisters hemsidor. Tanken slog mig plötsligt… väldigt få motiverar sin drivkraft i att skapa musik och till vilka de vill nå och varför.

Det har jag knappt sett. Så därför började jag fundera lite kring drivkraften bakom att göra och att vilja visa upp sin musik och motivera varför.

Tänk dig en artist som rent uttalat skulle säga ”jag gör musik för att jag har ett budskap jag tycker är viktigt och jag tycker att…”. Ja, det finns såna artister såklart, och visst blir man lite mer benägen att lyssna på vad deras budskap är?

Sen finns ”anti-artister” som säger ”vi skiter i allt och din morsa kan dra åt helvete”. De lyssnar man också på. Varför?
Jo, jag tror att det är spänningen i att få lyssna till nån annans åsikt, vare sig den är välment, ärlig eller trolig. Man vill veta var de står. Kanske det är så enkelt.

Så slutsatsen av dagens lilla övning är att om fler artister vore lite mer öppna med vad de vill så skulle fler lyssna. Tror ni det stämmer?
Jag tycker det stämmer väldigt väl, se bara på den exponering Sex Pistols fick för att de vågade (tvingades) vara fula i mun.

Men, kärnfrågan kvarstår… ”Vem gör jag musik för, och varför?”. Det är upp till varje artist att besvara, men jag tror att publiken faktiskt vill veta det, och lyssnar till det också.
Ta som exempel Bruce Springsteen. An all working class boy. Klart att han spinner på det!

Jag pratar inte politik här, utan endast ett sätt att vässa argumenten gentemot publiken. För att bättre visa var du som artist står och för att hitta ett sätt att göra dig intressant.

Förvånansvärt många artister ”måste” vara mainstream för att de är rädda att falla utanför. Jag tror att ju fler som vågar ringa in sitt syfte och mål, desto större träffsäkerhet har deras musik och desto tydligare blir deras budskap till publiken.

Vad tror ni? Bryr vi oss om detta alls eller är det endast ett fåtal som verkligen tar ställning till det underliggande budskapet?

  • Share on Tumblr

Dollars !Michael Arrington på Techcrunch hade lunch förra månaden med ”a big music label executive”. Han ställde direkt frågan som många av oss nog ställer oss ibland:

Why are you guys so damned clueless? Your business is disintegrating before your eyes, and all you do is go for short term cash gains (lawsuits, mafia-style collection rackets from venture backed music startups, etc.).

Svaret han fick var förvånansvärt öppet. Skivbolagschefen svarade att de mycket väl var medvetna om att de nuvarande affärsmodellerna inte håller, och att de räknade med att all musik kommer att vara fri i framtiden. De har sin Masterplan.

Men deras framtid börjar först 2013 (möjligen 2011). Först då ska de på bred front sjösätta sina nya affärsmodeller. Affärsmodeller som i alla fall nu går ut på att binda upp artister i sk 360-kontrakt, dvs att de tar en del av alla intäktsströmmar som en artist har. Då ska också nättjänster för musik hanteras ungefär som radio, dvs att man vänder på det hela och betalar TILL tjänsterna för att marknadsföra deras artister, istället för tvärtom som idag.

Varför börjar man inte redan nu? Jo, för att deras kalkylblad säger att det är det är det logiskt ekonomiskt sunda att göra. För dem är det logiskt att stämma kunder för nedladdning, klämma ut så mycket det går ur partners och musiktjänster och stämma dem också när det behövs. För att vinna tid och så mycket pengar det går att klämma ut ur det gamla systemet.

Ja, vad säger man?

Det är bla såna företag som nu har fått IPRED-verktyget i sina händer. Det är såna som påstår sig värna sina artisters rättigheter i första hand.

Om jag tror att det kommer att fungera?

Nej

Därför att de inte har begripit vad marknadsföring idag handlar om.
Därför att människor inte fungerar enligt logiska principer, vi tar beslut efter vad vi känner.
Därför att jag inte vill tro att girig hänsynslöshet lönar sig på sikt.
Därför att ni som läser detta kommer att ta detta tillfälle i akt, skaffa fans över hela världen och skapa en ny musikvärld.

Vad säger du, vill du ha en major-bolagsstämpel på ditt skivkonvolut?

Läs hela artikeln på Techcrunch

  • Share on Tumblr

Skivindustrins död?

Debatt, Nyheter 18 februari, 2009

Det är mycket nu runt fildelning med Pirate Bay rättegången i full gång.
Och det är lätt att hamna i heta och ofta känslomässiga diskussioner.

Men lyft blicken för en sekund och fundera på vad som egentligen driver de stora bolagen att göra så här och framför allt vad vilka konsekvenser det för för dem själva.

Hittade den här artikeln av Christian Sandström på Computer Swedens sajt som förespår de stora skivbolagens död. Han skriver bland annat:

I stället för att ta till sig digital musik har skivbolagen stannat kvar i den gamla tekniken. Under de senaste åren har branschen intensifierat jakten på fildelare och försökt ändra lagstiftningen till sin egen fördel.
Man har gjort
sitt bästa för att kriminalisera potentiella kunder….

Det är förbluffande i vilken utsträckning musikindustrins förnyelse drivs av andra än de etablerade skivbolagen.

Kan inte annat än hålla med.
Vare sig dom stora bolagen har rätt eller fel ur en juridisk synvinkel så känns hela spektaklet rätt desperat men en illa dold panik innanför dom pressade kostymerna.

/Lasse

  • Share on Tumblr
blank