Nothing on TVSitter och läser Seth Godins bok ”Meatball Sundae”, en bok om hur den den nya marknadsföringen förändrar inte bara hur företag interagerar med sina kunder, utan hur denna påverkar allting ända till vilka produker som faktiskt tillverkas och säljs.

En bärande tanke i boken är att de tillgängliga sätt att marknadsföra sig på, också skapar den flora av produkter som finns tillgängliga för oss. Dvs att man skapar och tillverkar det man kan kan sälja. TV-, radio- och massmediaåldern innebar därför att produkter skapades som var avpassade att kunna slå an hos en majoritet av den massmediekonsumerande publiken. Man skapade ”average products for average people”.

Men vad händer då när människor inte längre hörsammar massmedias reklam, vad händer när butikshyllornas begränsningar ersätts av näst intill oändliga valmöjligheter, vad händer när dialog och relationer tar över från enkelriktade megafoner?

Ja, en sak är klar, det finns ingen anledning att acceptera kompromisser längre. Seth Godin uttrycker det så här:

In a world of choice, no one picks something that is good enough. In a world of networks, few pick the isolated. In a transparent world, people avoid the deceitful.

Vad har detta med musik att göra?

Ja, det har allt med musik att göra. Vi har levt i ett tidevarv där industrier har anpassat musik för att kunna marknadsföras till en så bred publik som möjligt, via massmedierna.

Mainstream kallar vi det ibland, radiomusik ibland. Och att detta inte säljer lika bra längre har vi ju hört nästan till leda nu och slutsatsen blir många gånger: ”inte ens den musiken säljer”, istället för att inse att det är just DEN musiken som inte säljer längre i de enorma volymer den gjorde förr. Vi behöver inte längre acceptera ”average music for average people”. För vi har näst intill oändliga valmöjligheter att hitta det som vi gillar mest, istället för att nöja oss med en kompromiss.

Gör du ”average music for average people”? Inte? Grattis, då är det din tid som har kommit nu.

  • Share on Tumblr
blank