Det är en aspekt med musikbranschen som jag inte riktigt förstår och som skiljer den från många andra områden i samhället. Myten om det stora breaket, om att som okänd bli upptäckt, och sen bli en världsartist (eller åtminstone en svensk världsartist) från ingenstans över en natt.

Allvarligt, ingen skulle ens komma på tanken att rekrytera en VD till t.ex. Ericsson från gatan. Och i sportens värld förväntas man försaka stora delar av sitt liv till träning för att ha en chans att åka på ett OS. Och bara för att jag spelar korpfotboll så förväntar jag faktiskt inte att Lagerbäck ska ringa och höra om jag har tid för några landskamper under våren.
I musikbranschen däremot finns drömmen om att bli upptäckt, att från ingenstans få möjligheten, med skivbolag som ställer upp, marknadsföringspengar, studiotid osv…
Och när man läser om de som blev det, så visar sig de historierna nästan aldrig vara sanna, när man börjar gräva lite djupare. Det man hittar är år av slit och släp, misslyckanden, felsatsningar, och en massa massa tid innan det hände. Men historien skrivs gärna om. ”Ja, jag la bara upp några av mina låtar, som jag spelat in hemma helt anspråkslöst i vardagsrummet, på Myspace och sen började telefonen ringa” låter häftigare än berättelsen om alla år i replokalen och alla giggen på fritidgårdarna.
(Seth Godin beskriver just detta om Beatles i ett inlägg).

Nu menar jag inte att det är fel med drömmar, tvärtom. Om jag får som jag vill blir jag gärna ihågkommen som världens bästa låtskrivare.
Men inget blir bättre och lättare av att vi går på myterna om framgången och tror att dom är sanna. I nästan alla fall är framgång ett resultat av hårt, långsiktigt arbete. Små steg som till slut gör en stor skillnad.

Tror jag i alla fall.

•  
• Share on Tumblr