De sätter fingret på vikten av att sätta fansen i första rummet och att bjuda på intressant innehåll men också om att gå sin egen väg och att våga.

via Hypebot

se mig
gilla mig
rör mig
gör vad jag vill
sakna mig om jag försvinner

Vän av ordning inser snabbt att det är ju precis så artister och skivbolag har agerat under långa tider, och som fortfarande sker på på de flesta Facebook-sidor, i mailutskick, på hemsidor och annat:
Gilla mig, lyssna på mig, köp min skiva, köp mina biljetter, kolla på min video, läs vad jag skriver, beundra mig, rösta på mig!

Vad händer då om du som artist i sociala sammanhang fortsätter agera efter detta, och uteslutande ger uttryck för samma behov som dina fans?

Ja, du blir en i mängden, en av alla, varken mer eller mindre.

Vad skulle hända om du fokuserade dig på vad dina fans vill istället för vad du vill?

Intressant att notera är alltså att det inte bara handlar om hur de för sig på nätet, utan också hur de framför sin musik, vad de överhuvudtaget erbjuder sin publik och hur musiken skapas. Allt hänger ihop, och måste göra så också. I dessa fall på ett extremt tydligt sätt.

Här är först improvisatörerna Umphrey’s McGee. På Hypebot kan du titta på reportagen om de andra artisterna, Bonerama respektive Jonathan Coulton.

Musik förekommer alltid i ett sammanhang, och detta påverkar hur vi uppfattar musiken och hur vi tar till oss den. Var vi befinner oss spelar såklart stor roll när vi lyssnar och vilket stämningsläge vi är i, hur vi mår för stunden och våra musikaliska preferenser.

Minst lika viktigt är hur vi bestämde oss för att lyssna och vad vi får veta innan vi lyssnar, under tiden eller efteråt. Blev du rekommenderad musiken av en vän tex, som dessutom kan lite om artisten så är det en fantastisk skillnad från att du klickar på en länk på en community utan att veta någonting om musiken eller artisten innan.

Jag tror de flesta av er som läser detta håller med om det. Trots det så hör jag påfallande ofta från artister att man vill att musiken ska stå helt för sig själv, att en massa information runtomkring inte behövs. Ja, det går ju inte som sagt. Musiken kommer alltid att placeras i ett sammanhang, det enda som kan hjälpa är att man inte ger ut musiken alls.

Det blir ganska lätt så att fokus hamnar på hur många, antalet du kan nå fram till i ett utskick, en annons, på en sajt eller för all del ett TV-program, men det som spelar roll i slutändan är inte detta, utan hur din musik landar hos den enskilde lyssnaren, individen, hur den uppfattas, vilken relation ni får, om det leder vidare, om lyssnaren känner att han vill förmedla det till andra.

Denna inramning, som Lasse beskrev häromdagen, kan du påverka i stort och smått, och det är det vi skriver om till stor del här på Blindmen, det handlar om att känna och förstå vad marknadsföring är och vad den går ut på.

Här kommer några tankar, erfarenheter och förhållningsätt som jag har gjort till mina och som gjort det lättare att överleva med drömmen någorlunda intakt. Som gjort det möjligt att hitta en uthållighet och sätt att jobba vidare med det jag tycker bäst om att göra. Musik!
Kanske kan de fungera som en inspiration för dig.

Se det som jobb!

Det som har betytt mest för mig var den dag då jag själv valde att se på mitt arbete med musik (ur alla aspekter) som ett jobb. Det kan vara ett heltids-, halvtids-, helg- eller bara några kvällar-i-veckan-jobb, men likväl ett jobb med allt vad det innebär. Det måste till exempel göras även dagar då man inte har lust. Det har delar som är roliga och utvecklande och delar som är tråkiga men som måste utföras ändå.
Det var säkert inte för att administrera nyhetsbrevsadresser som du började som artist,  men vill du nå ut måste någon göra det. Och innan du har råd att betala, eller övertyga någon annan att göra det, är denna någon du.
Självklart finns det en kreativ sida också, men det är bara en del av arbetsbeskrivningen.
Att se det som ett jobb är också ett sätt att föra in ett långsiktigt perspektiv i arbetet med att skapa en musikkarriär. Ett jobb är något man har under långa perioder, på samma sätt som att det tar lång tid att bygga en artistkarriär (och då pratar vi inte om ett par år eller så utan om decennier eller varför inte hela livet). Ett jobb (dvs. du som artist) är något som långsiktigt måste fungera tillsammans med resten av livet, förhållanden, familj, barn, vänner, andra jobb osv.

- Sluta hoppas!

Ja faktiskt, sluta hoppas. För att gå omkring att hoppas för mycket får dig bara att fokusera på saker oftast inte har hänt ännu och som du inte har någon kontroll över. Istället för att fokusera på det du kan göra här och nu och som du kan påverka.
”Hoppas bara att den och den på det och det skivbolaget/bokningsbolaget/artistsajten lyssnar på skivan som vi skickade”.
”Hoppas att den där journalisten/A&R-snubben/skivproducenten kommer på spelningen. Då kanske det kommer att börja hända lite saker.”
Lyssna på hur det låter. Känns det som du har har kontroll över situationen och har makten över ditt eget öde. Inte riktigt kanske. Att hoppas leder oftast till att du blir passiv istället för göra saker här och nu som faktiskt leder framåt.
Och förväxla inte att hoppas med  att drömma. Att drömma är en helt annan sak. Att drömma är viktigt. För det är drömmen som beskriver målet, om dit du vill nå. Så sluta hoppas, arbeta i nuet och dröm om dit du vill komma.

- Använd din tid rätt och arbeta för kvalitet istället för kvantitet!

Du kan lägga upp din musik på hundratals sajter, skaffa hundratusen vänner på Myspace, vara med tävling efter tävling, hamna på lista efter lista och inget av det har i sig något egentligt eget värde.Det låter kanske häftigt i en pressrelease men i praktiken betyder det ingenting. Det är väldigt svårt att omvandla det till något annat, till t.ex skivförsäljning eller besökare på en konsert. Om inte annat tar det mycket tid, och kanske pengar, i förhållande till vad du får tillbaka.
Ställ dig frågan hur många av dina Myspace-vänner skulle köpa din skiva? Hur många går på din konsert bara för att du har legat högt på en lista eller har vunnit en tävling?
Inte förrän du tar dig tid att bygga en relation till dina lyssnare, dina Myspacevänner, dina Facebook fans får de något värde. Du måste prata med dem, få dem att känna sig sedda, du måste betyda något för dem.
Så innan du springer runt och samlar in ännu fler fans och lyssnare till din sida, har du verkligen gett de fans du redan har den uppmärksamhet som de är värda. Har du svarat på alla bloggkommentarer, alla mejl? Om inte? Då är det inte mycket mening att skaffa fler.
Det går faktiskt att vända på hela resonemanget och det blir kanske ännu tydligare då.
Inte förrän du får ett värde för dina lyssnare och fans blir också de värdefulla för dig.

”Bra musik hittar alltid ut”

Tanken bakom är att om vi bara gör tillräckligt bra musik så kommer folk att upptäcka den ändå. Även om vi inte gör så mycket för att få ut den, för att marknadsföra den. Bara för att den är så jäkla bra.
En modern tappning kan låta så här: ”Vi lägger upp låtarna på Myspace och eftersom vi är så otroligt bra så kommer dom att sprida sig av sig själva (och om inte det funkar så kommer någon skivbolagsdirektör att hitta dom och inse vår storhet, och kasta en massa pengar efter oss, och göra oss till stjärnor)”. ja, jag har faktiskt hört den.

Tro inte på det, gå inte på det, det är inte sant!
Det har troligtvis aldrig varit sant men är det ännu mindre idag men det enorma utbudet av band och artister som marknadsför sig på internet.

Nu tänker inte du som läser inte på det sättet så klart, men om du mot förmodan skulle det så är det enda jag kan säga att din musik kommer att förbli i det stora hela ohörd för alltid!
Det finns så otroligt mycket musik tillgänglig (båda bra och dålig) så om du inte jobbar hårt och målmedvetet med att få ut den så kommer folk att lyssna på något annat, från någon som gör just det.
Som lägger ner tid på att göra originella bandbilder som sticker ut, som svarar alla fans på hemsidan, som skriver intressanta pressutskick osv. Som slipar på varje detalj helt enkelt.

Så behöver man inte göra bra musik längre? (Jag kan redan höra invändningarna)
Svaret är så klart att det måste du göra. Bättre musik än någonsin förut, tror jag. Det är plattformen för allt det andra. Men den bistra sanningen är att det inte räcker med bara bra musik.

Musik säljer helt enkelt inte sig själv. Tro inget annat. Inte ens om den är bra.

Är du det minsta intresserad av att marknadsföra din musik och dig själv ska du inte missa Derek Sivers e-bok How to call attention to your music. 70 sidor fullspäckade av praktiska tips, inspiration och tankeväckande provokation. Du kan ladda ner boken här.

Derek Sivers är grundaren till CD-Baby (som vi skrivit om förut) och har i många år skrivit om sina tankar kring musik och marknadsföring.
För mig var han en av de stora inspiratörerna när jag för några år sen beslöt mig att hoppa av mitt välbetalda trygga IT-chefsjobb och satsa på musiken istället.

Jag vet inte om jag håller med honom i precis allt, med det är alltid väl genomtänkt och han har alltid haft en förmåga att få mig att tänka lite utanför ramarna, att få mig att se nya möjligheter.
En förmåga som knappast går att överskatta!

Så ta en stund och läs och förhoppningsvis kan han göra samma sak för dig.

Jag pratar så klart en hel del med folk om närvaro på sociala medier, t.ex. Facebook. En reaktion jag ofta stöter låter ungefär så här, ”Men vem skulle vara intresserad av mig, knappast någon som bryr sig, jag skulle bara tråka ut folk”. Eller någonting liknande.
Lika tråkigt varje gång tycker jag, när människor förminskar sig själva.
Vad grundar sig en sådan inställning i? Är inte människor intressanta? 

Jag tror att det är precis tvärtom! Vi människor är i grunden intressanta för varandra. Vi kan inte låta bli. Vi är nyfikna helt enkelt. Och om de dessutom betyder något för oss (om dom är familj, vänner och fiender, idoler osv) så vill vi alltid veta mer om dem.
Och det innebär att människor som gillar din musik, för vilka din musik betyder något, också är intresserad av veta mer om dig. Vad du gör, vad du tänker osv.
De vill helt enkelt bygga vidare och fördjupa den relation de redan har till dig.

Så frågan är inte om du är intressant eller inte. Du är intressant för många människor, vare sig du tror det eller inte. Vare sig du vill det eller inte.
Frågan är vad du tänker göra av det?

Därför förelår jag helt enkelt ett vilt break från alla krav. Ibland måste man låta känslorna få ta över. Alltså, helt utan planering, gör vad som faller dig in när det gäller att marknadsföra din musik: maila den där skribenten som skrev om replokalsgrannarna; eller ring den där mixaren som rattade ljudet så snyggt på spelningen du såg förra veckan; eller varför inte kopiera upp lite klisterlappar och fäst på varenda lyktstolpe på väg hemifrån till bussen/tunnelbanan/jobbet/whatever.

Eller varför inte ringa den lokala tidningen och ge dem en riktigt lockande story i samband med din spelning. Fantasin finner inga gränser. Var lite påhittig, det lönar sig.

Våga tänka fritt! Kreativitet är alltid bra och ibland måste man våga spränga gränserna för att se hur långt man kan nå. Personligen tror jag det handlar om hur mycket man vågar. För ger man sig aldrig till känna / hör av sig, ja, då finns man inte.

Jag uppmanar härmed till lite guerillamarknadsföring à la old school. Våga ta för er och visa att ni finns. The action is where you are. Det kan räcka med ett mail, ett samtal eller en lapp på stolpen. ”Vad ger det?” frågar ni kanske. Ja, den som provar får se. Varför inte försöka nå ut på alla sätt som finns, även de lite ”mindre fina” sätten kan ju ge nåt oväntat tillbaka. Vem vet, det kanske finns någon som upptäcker – och gillar dig – i andra änden.

I vilket fall som helst så har du gjort dig själv en tjänst genom att ha vågat ta steget. Och vem skulle ta det steget åt dig om du inte gjorde det själv?

Skulle dina fans:
a. fly till din konkurrent och stjäla uppmärksamhet från dig eller
b. bli tacksamma för att få tips om annan bra musik och uppskatta din generositet?

När du skickar ut nyhetsbrev, skriver en statusrad på Myspace eller på Facebook eller bloggar så når du dina vänner. Hade det inte varit kul att nå dina vänners vänner? Kanske når du 100 gånger så många människor.

Ja, men jag kanske inte har tid för att göra reklam för andra band, jag har fullt upp med att marknadsföra mitt eget?

Frågan är då om du skulle uppskatta att andra band gjorde detta för dig?
Fan, sätt igång, gör det nu. Gör det till en rörelse. Dominoeffekt. Ge lite tid i veckan och skicka in en länk i Facebook om ett band du gillar eller stoppa in det i ditt nyhetsbrev till dina fans. Och berätta om det för det andra bandet. Efteråt, känn efter hur det känns, när du har fått svar från det andra bandet.
Men tänk om alla gick omkring och pratade väl om alla andras musik, hur skulle det gå? Ja, intressant, hur skulle världen se ut då…

Läs också om Samarbetets år…

”Ja, jag antar att man måste blogga också”

”Jag orkar bara inte Facebook, förstår inte vad det ska vara bra till”

”Nej, inte ännu en sajt man måste lägga upp sig på”

Om det är så det känns? Låt bli! Helt seriöst.
Gör istället det som du tycker är kul, som känns utvecklande, det som du trivs med.

Och ha inget dåligt samvete för det. Det finns inga måsten. Det går alldeles utmärkt att bygga en artistkarriär utan att skriva en rad på Facebook och utan att ha någon Myspace sida.
Att bygga sin karriär tar tid, inte veckor eller månader utan år. Att göra det med en strategi och verktyg som du inte är bekväm med är en dålig idé.

Själv brukar jag lita på min mage. Den vet när det inte är rätt, då känns den på ett speciellt sätt. En lite fladdrig känsla, lite som när man är nykär fast på ett obehagligt sätt istället.
Och då är det bara att lyssna, och lita på det. Och göra något annat, hitta en annan väg, som är roligare och mer inspirerande.

Göm dig inte i logen

T.ex. spelar du sist så stanna kvar vid scenen efteråt. Prata med folk. Fråga vad de tyckte. Berätta vad du själv tyckte hur det gick. Eller häng i baren. Eller stå i dörren när folk kommer och går. Att vara närvarande är att öppna alla dörrar.
Prata med din publik. Fråga vad de gillar i din musik, varför de är där, hur fick de reda på det osv. Var intresserad helt enkelt, för det är ditt gig och du måste ju ta reda på vad som lockade din publik.
Göm dig bara inte i logen.

Låt publiken betala efteråt!

Det kanske låter radikalt, men varför inte? Det kommer få många att höja på ögonbrynen. Och det är ärligt. Om du litar på att det du gör är värdefullt och att din publik också förstår det, varför inte prova?
Men berätta också varför, både till publiken och till media.

Gör ett fotoreportage från scen

Ta med en kamera på scen. Inte för att ta bilder på varandra i bandet. Gör ett reportage på publiken iställetvoch berätta att det kommer att finnas på din webbsajt efter konserten (Och lägg ut det snabbt efteråt, helst samma kväll). Alla som stod längst fram kommer att gå in för att se om de är med.

Spela in konserten

Lägg ut dom bästa klippen som bonusmaterial på din sajt. Kvaliten är inte det viktigaste, det är istället att ge publiken som var där något att minnas med. En enkel audiorecorder eller videobandspelare vid mixerbordet räcker långt.
Och glöm inte att berätta för publiken att om dom går in på sajten imorgon så kan dom höra eller se det igen.

Gör ett webblotteri av biljettnumret

Lotta ut något på din webb veckan efter giget. Låt någon i publiken vinna skivor, en specialskriven låt om honom eller henne, en dag i studion med er eller varför inte sångarens svettiga linne från den kvällen.
Följ upp med att publicera vinnaren på webben också och vad ni gjorde med honom eller henne.

Sälj din skiva för vad folk är beredd att betala

Låt din publik värdera det du har gjort. Och vilken underbar motivation för dig att verkligen visa ditt riktiga värde.

Och vad du än gör, var tydlig

Berätta för publiken vad du tänkte göra, t.ex att dom kan hitta bilder på sig själva efteråt. Och var dom kan hitta dom.
Säg det tills du är säker på att det gått fram.

Några exempel som sagt, som inspiration. Sen är det bara fantasin som sätter gränserna. Det mesta är ännu inte gjort.

/Lasse

Därför infann sig liknelsen spontant – beteende kontra musik. Är det inte så att man gärna greppar efter det man tycks ha förlorat, i hopp om att kunna återvinna det en dag?

Men, kan det också vara så att det man fäster intresse vid och tycker man har förlorat, är lika intressant? Eller är det så att det som man för stunden inser att man förlorar är det som skapar intresse?

Jag vet att detta är rätt okonkreta frågor, men som ändå är värda att tänka på, för hur tänker dina lyssnare i varje given situation? Kan det vara så att du råkar vara ”korven” en dag och någon tappar dig och vill återfå dig, eller kan det vara så att du skickar ett starkt budskap i form av ”lyssna på mig”, som gör dig så intressant att du ska upp på tallriken igen? För att lyssnas på eller ätas, ska jag inte bedöma.

Vad du gör styr ändå dina lyssnares beteende, oavsett om de tänkt att slutkonsumera (ett starkt ord  i detta sammanhang) dig i detta nu eller fortsätta att tugga vidare för att se vad du har att erbjuda.

Jag förstår om många av er tycker detta låter flummigt men egentligen är det inte det, det handlar om att skapa uppmärksamhet, och medlen är egala. Endast reaktionen hos din publik spelar roll. Tänk vad du kan uppnå genom att tänka efter lite före och veta exakt när korven ska nå golvet! Snacka om att maximera effekten!

Sånt sätter sina spår hos lyssnarna/besökarna och är inte att förakta. Detta är dock inget nytt marknadsföringsknep, men väl värt att påminna om.

Lycka till med middagen!

“Art First” – Why the ‘Present of Music’ is the Best it’s Ever Been for Musicians

Det beskriver på ett mycket bättre och mer detaljerat sätt det jag försökte säga igår.

Fullt av inpirerande och praktiska idéer om vad vi kan göra för att nå ut.

/Lasse

Därmed inte sagt att jag inte har funderat. Det har jag (det gör jag för det mesta), och i vårsolen kommit fram till att vi lever i den bästa av världar, i all fall om vi är oberoende musiker och artister.
Aldrig tidigare har vi haft ett tillfälle som nu!

När jag började för tjugofem år sedan, vilka möjligheter fanns då för att nå ut?
Skicka demos, spela på den lokala klubben… möjligheterna var begränsade.
Och drömma om breaket, om kontraktet, om att bli upptäckt.

Men idag är vi redan upptäckta om vi vill vara det. Vi har så många möjligheter att nå ut nu. Att låta många fler runt om i världen upptäcka oss.

Det sitter lyssnare därute i världen och bara väntar på att höra oss. På Myspace, på Bandcamp, på din egen sajt eller blogg, på podradion…
Som älskar när vi bjuder på oss själva…
Och framför allt en hel värld som vill kommunicera med oss, via mail, genom bloggkommentarer, på communities som Facebook 0ch  Twitter…
Alla möjligheter att skapa en trogen lyssnarskara, som grunden för en framgångsrik karriär.

För mig är det svindlande.

Och samtidigt stämmer de stora skivbolagen sina kunder för att de inte uppför sig som de ska. För att de inte vill köpa och lyssna musik längre på deras villkor.
Vilken möjlighet de lämnar helt öppen.

Jag kanske får det att låta enkelt. Och på många plan är det också det, samtidigt som det är lika svårt som det alltid har varit. För de nya möjligheterna är ingen genväg och du åker inte snabbare och bekvämare med dom.
Men det är så mycket mer som är möjligt nu. Det är en den stor skillnaden.

I denna, den bästa av världar.

/Lasse

Vi är så invanda vid att det handlar om att ge sig ut på ett torg, en radiokanal, i en tidning eller i ett teveprogram och bara skrika ut sitt budskap direkt, så ska folk lyssna.

Problemet är bara att det är väldigt få människor på torget som verkligen lyssnar nu längre.

Så vi får lära oss simma igen. Vi kan prata, de flesta av oss. Och vi har några vänner. Och vi tycker om att prata med dem och vi bryr oss faktiskt om dem också.

Det betyder att vi kan röra på lemmarna åtminstone. Fan, hur får man dem att röra sig synkront?

Finns på Myspace, på Facebook, har en hemsida som en broschyr; fan vad svårt det var att få armarna att röra sig i samordning med benen. Störtdyker.

Fixar en riktig hemsida, med en blogg, och länkar till andra, bjuder in mina fans och bjuder på musik; mmm… lite bröstsim…nyhetsbrevet med insamling av e-postadresser på gigget funkar…pratar lätt och ledigt med ett antal människor nu…kan simma 25 meters bröstsim utan att drunkna och det känns fint.

Känner själv att jag kan börja med ryggsim nu. Har alltid gillat ryggsim. Simlärare är jättebra och kan hjälpa en att komma vidare, men de kan ju inte knuffa på en precis, det enda är att kasta sig ut i poolen och försöka själv.

Så för dom tillfällena har jag satt ihop en liten lista för att påminna mig om tingens inneboende ordning i branschen. Så här kommer 8 skäl att inte göra någonting alls:

1. Det handlar ändå bara om tur om man blir signad/upptäckt.

För så måste det nog vara. Skivbolagen eller andra aktörer i branschen gör ju knappast någon bedömning av min musik, min erfarenhet, min historia, hur kommersiellt intressant jag är osv. Dom drar bara ett namn ur en tombola ett par gånger om året eller så.

2. Jag har inte de rätta kontakterna.

OK, det kanske inte bara är tur då, men om man inte känner rätt personer är det ju inte mycket mening att ens försöka. Det har man ju förstått.

3. Det går ändå inte att tjäna pengar på musik nuförtiden.

Hela världen är ju full av pirater som bara vill ha och inte vill betala för sig. Varför ska jag lägga ut min musik så att dom kan sno den?

4. Jag har inte råd.

Gratissajter och gratistjänster i alla ära, men vill man satsa på riktigt så kostar det, och sen får man ändå ingenting tillbaka (se punkt 3).

5. Jag har inte tid.

Det är rätt mycket nu, behöver jag säga mer än så!

6. De andra i bandet gör ju ingenting, jag får dra hela lasset.

Det var ju det jag sa! Det är rätt mycket just nu!

7. Jag har ändå ingen lust att hålla på med marknadsföring och sånt, jag vill bara göra musik.

Dessutom har jag ingen lust att sälja mig. Min musik är faktiskt äkta jämfört med all annan skit som spelas på radio.

8. Enda chansen man har att slå är att komma med i Melodifestivalen, och det vet man ju hur det funkar där.

För, först måste man ju vara bög, och är man inte det måste man vara tjej, och är man inte det så måste man vara ung, och är man inte det så måste man vara snygg på ett vindpinat, livserfaret och intressant sätt, och är man inte det så har man ingen chans (Jag är inget av det). Sen spelar det faktiskt ingen roll vad man än är ändå, om man inte känner Christer Björkman (se punkt 2)

Så det så!!!
Skicka hit den där kudden, nu ska jag somna om igen.

/Lasse

Allvarligt, ingen skulle ens komma på tanken att rekrytera en VD till t.ex. Ericsson från gatan. Och i sportens värld förväntas man försaka stora delar av sitt liv till träning för att ha en chans att åka på ett OS. Och bara för att jag spelar korpfotboll så förväntar jag faktiskt inte att Lagerbäck ska ringa och höra om jag har tid för några landskamper under våren.
I musikbranschen däremot finns drömmen om att bli upptäckt, att från ingenstans få möjligheten, med skivbolag som ställer upp, marknadsföringspengar, studiotid osv…
Och när man läser om de som blev det, så visar sig de historierna nästan aldrig vara sanna, när man börjar gräva lite djupare. Det man hittar är år av slit och släp, misslyckanden, felsatsningar, och en massa massa tid innan det hände. Men historien skrivs gärna om. ”Ja, jag la bara upp några av mina låtar, som jag spelat in hemma helt anspråkslöst i vardagsrummet, på Myspace och sen började telefonen ringa” låter häftigare än berättelsen om alla år i replokalen och alla giggen på fritidgårdarna.
(Seth Godin beskriver just detta om Beatles i ett inlägg).

Nu menar jag inte att det är fel med drömmar, tvärtom. Om jag får som jag vill blir jag gärna ihågkommen som världens bästa låtskrivare.
Men inget blir bättre och lättare av att vi går på myterna om framgången och tror att dom är sanna. I nästan alla fall är framgång ett resultat av hårt, långsiktigt arbete. Små steg som till slut gör en stor skillnad.

Tror jag i alla fall.

”When you work with analogue, you tend to go for a performance, because it’s too complicated to cut up tape, and so on. So you tend to do takes until you get a good performance. But with digital you say ‘That’s a good bar, we’ll copy that a few times.’ ”

Inser hur sant det är, att hur vi väljer att att spela in, även påverkar det kreativa resultatet. Ett analogt arbetssätt fokuserar inspelningen mot  insatsen från artisten. Ett digitalt fokuserar på arrangemang och låtstruktur.

Och det gäller inte bara vid inspelning. Inneboende begränsningar finns i alla val vi gör. Väljer du att t.ex. distribuera dina låtar via mobiltjänster får kortare låtar bättre ljudkvalitet, så skriver du korta låtar så får dina lyssnare bättre kvalitet på ljudet. Eller som att jag gör olika typer av låtar beroende på jag om utgår från piano eller gitarr när jag skriver.
Olika val ger oss olika förutsättningar, gör vissa saker enklare eller svårare att utföra. Val som driver oss i en viss riktning genom sina inneboende begränsningar och möjligheter.
Och det påverkar direkt hur vi kommer att låta, till vem och hur många vi når och hur vi uppfattas och tas emot av den som lyssnar.

Vad som är rätt eller fel kan vi nog bara svara på själva. Däremot finns det ett medvetet eller omedvetet val. Förhoppningsvis väljer vi medvetet det som hjälper oss att komma en bit längre och närmare målet. Vad än det må vara.

/Lasse

- Skaffa dig en egen webbsajt. Kostar mindre än ett kabel-TV abonnemang och är mycket roligare (och du kommer att tillbringa minst lika mycket tid framför skärmen).

- Skit i att bli upptäckt. Upptäck dig själv istället och starta eget skivbolag och förlag och ge ut dina egna skivor. Att starta ett handelsbolag kostar 1200,-. Att pressa en CD i 1000 ex kostar 6000,-.

- Skaffa en Myspace sida. Är gratis! Och är mycket roligare!!!!

- Skicka in bidrag till Melodifestivalen varje år. Nä, det är inte så stor chans att komma med, men det är bra övning, och du vet att det är höst när det är dags. På samma sätt som du vet att det är vinter när det är jul.

- Skriva massor med nya fantastiska låtar. Så att du har 50 låtar att välja bland när det är dags att spela in CD:n.

- Blogga. Om du inte vill starta en egen hemsida så starta en blogg på t.ex Blogger eller WordPress och skriv om ditt liv före (breaket alltså). Gratis och kul att visa barnbarnen när du väl är berömd.

- Gör en mobil-musikvideo. Samla ihop bandet och ut och filma med mobilen. Lägg upp på YouTube och skicka till vänner och bekanta och alla andra du känner.

- Starta en egen podcast. En chans att spela dina och kanske dina vänners låtar och snacka en massa skit om allt och alla. Läs mer t.ex på Podomatic som är en fri podcastingtjänst.

- Ta nya bandbilder. Fram med kameran och plåta en ny uppsättning bilder som du kan använda på webben, i promobrev, lägga upp på t.ex. Myspace , Flickr eller Facebook.