Jag kom att tänka på min son på dryga 2 år, när han sitter och äter. Om han råkar tappa en korvbit på golvet så är det alltid den han sätter fokus på. Och det omedelbart. Då vill han krypa ner under bordet och plocka upp den igen. Då hjälper inga förmaningar minsann, för han har bestämt sig.

Därför infann sig liknelsen spontant – beteende kontra musik. Är det inte så att man gärna greppar efter det man tycks ha förlorat, i hopp om att kunna återvinna det en dag?

Men, kan det också vara så att det man fäster intresse vid och tycker man har förlorat, är lika intressant? Eller är det så att det som man för stunden inser att man förlorar är det som skapar intresse?

Jag vet att detta är rätt okonkreta frågor, men som ändå är värda att tänka på, för hur tänker dina lyssnare i varje given situation? Kan det vara så att du råkar vara ”korven” en dag och någon tappar dig och vill återfå dig, eller kan det vara så att du skickar ett starkt budskap i form av ”lyssna på mig”, som gör dig så intressant att du ska upp på tallriken igen? För att lyssnas på eller ätas, ska jag inte bedöma.

Vad du gör styr ändå dina lyssnares beteende, oavsett om de tänkt att slutkonsumera (ett starkt ord  i detta sammanhang) dig i detta nu eller fortsätta att tugga vidare för att se vad du har att erbjuda.

Jag förstår om många av er tycker detta låter flummigt men egentligen är det inte det, det handlar om att skapa uppmärksamhet, och medlen är egala. Endast reaktionen hos din publik spelar roll. Tänk vad du kan uppnå genom att tänka efter lite före och veta exakt när korven ska nå golvet! Snacka om att maximera effekten!

Sånt sätter sina spår hos lyssnarna/besökarna och är inte att förakta. Detta är dock inget nytt marknadsföringsknep, men väl värt att påminna om.

Lycka till med middagen!

•  
• Share on Tumblr