Ett frö är sått, hos oss tre och hos alla läsare, och det är precis vad vi strävar efter!

Man behöver därför inte avsluta genom att säga att ”jag hade rätt – du hade fel”, utan nu har vi ventlilerat det och vi ska låta läsarna bedöma själva. Där står vi och det känns verkligen jättebra att du har engagerat dig i frågan Tobbe, och ifrågasatt en del saker. Det är så vi alla kommer att tänka till ett varv extra! Tack för en givande diskussion! Punkt.

Pär och jag har inte alltid samma syn på saker, vi ser det från två olika håll utifrån helt olika bakgrund, erfarenhet och tyckande.

Helt rätt att man påverkas av de man omger sig med, i mitt fall är det mestadels folk som jobbar med och lyssnar väldigt aktivt på musik och även utövar själva. Men det säger ändå inte att man måste vara ”musiknörd” för det. Jag kan lätt ha på en radiostation i bakgrunden utan att vare sig bedöma eller kritisera, utan endast ”tralla med” och se det som ren bakgrundmusik… Om det nu var den aspekten du var ute efter…

Vad jag vill säga är att jag tror alla har flera lägen, när det kommer till att lyssna på och bedöma musik. Och det tycker jag känns riktigt positivt!

Sen är jag nog ute å cyklar, efs jag troligen kallt förutsätter att Fredrik och Pär har exakt samma syn på detta. Det är kanske därför du reagerar på nämnda resonemang, där jag egentligen ifrågasätter hur heltäckande applicerbar Fredriks ”it-takes-one-to-know-one”-sanning (och det ÄR en sanning) egentligen är.

Jag kanske är lite otydlig, men en åsikt som denna: ”om du känner för att göra något för att du verkligen vill, så ska du göra det oavsett om det är så jäkla “unikt” eller ej” är naturligtvis inget som jag ifrågasätter. Känns nog som ingen skulle göra det iofs.

Det är ju den som berättar storyn som sätter tonen, sen är det ju upp till var och en om man är intresserad av den eller inte. Därmed faller ditt resonemang om trianglarna, då jag tycker att varje enskild historia från varje enskild invidid är helt unik.

Då finns heller inga konflikter, utan det handlar om att DU ska berätta DIN story, så intressant som möjligt, för ingen annan kan ju berätta den åt dig… sen är det helt upp till besökaren / lyssnaren / sökaren etc. att värdera och bedöma om just din historia tar ett tag kring hjärtat eller inte. Då har du iaf gjort allt du kunnat, och det är precis vad Pär menar i sitt inlägg, om jag förstått honom rätt.

Ja, musiknörd-ordet kan man såklart diskutera. Här utgick jag från ditt eget resonemang där du skrev: ”efs ni just nu förmodligen rör er i kretsar (hehe, fan vad fånigt uttryckt, men ni fattar va?) där folk är mer musikaliskt (t ex) medvetna än gemene man”

Nej, jag fattar inte faktiskt. Det och resonemanget innan och efter detta är inget jag känner igen mig i. Jag föredrar faktiskt att diskutera ämnet som sådant.

Till sist är jag nyfiken på vad motsatsen till musiknörd är, Pär. Eller menar du med musiknörd en inskränkt musiknörd, och att du istället strävar efter att bli en mer openminded musiknörd? För musiknörd är du väl ändå? (=

Vad gäller unikheten så är det en jäkla skillnad mellan huvudambitionen att man måste vara unik till huvudambitionen att göra någonting som utgår helt från dig själv. I det förstnämnda fallet börjar man med att titta på alla andra, i det andra fallet så börjar man med sig själv.

Nej, jag ställer inte ATT berätta i något sats motsatsförhållande till VAD man berättar. Tvärtom, jag skriver att man bör tänka efter vad som faktiskt är värt att berätta och som säger något. Sen har vi skrivit en del om just innehållet i andra artiklar här på bloggen.

För min del får gärna hela världen läsa detta. Och världen läser säkert vad miljontals andra skriver också och skapar sin egen kompott. Just att många människor delar med sig av vad de kan och tycker och diskuterar detta, är enligt mig själva grunden till den industriella revolution som vi är inne i nu.

Och, ja Pär, jag la till ordet unik själv, för även om jag tycker begreppet ligger nånstans i gränslandet mellan originell och personlig, så känner jag nog att det ligger betydlig närmare det sistnämnda, och ‘personlig’ är väl ett nyckelord i texten? Sen tycker jag att ‘unikheten’ (heter det så?) är underförstådd när det gäller historieberättande, ty det MÅSTE vara unikt för att ha nån effekt… anser jag. Och det kan vara det på två sätt:

1. Du är en av få som berättar en historia, och åstadkommer därför reaktioner som ”aha, äntligen nån som har fattat vikten av historieberättande”.
2. ”Alla” har fattat vikten av att berätta en historia. Och då måste den skilja sig från andra på ett markant sätt, dvs väcka intresse av nån anledning. Sammanfaller en triangel med en annan i ett sånt läge, så spädes unikheten ut. Eller hur?

Så hur man än vänder och vrider på det hela så måste det finnas något unikt med historieberättandet, och efs artikeln mest går ut på att betona vikten ATT berätta, snarare än VAD man berättar, så kommer min ursprungliga fråga fram: ”hur många vill ni nå utt till med detta budskap”?