En alldeles ovanlig födelsedag fick Ida Olsson en fantastisk present av Simon Ljungman:

”Inspelning mix och master av ditt nästa album” stod det på presentkortet.

Så inleddes en pressrelease som jag fick tidigare i år om Ida & Simons nya album. Raderna fångade mig direkt och jag blev nyfiken och läste vidare, lyssnade sedan på musiken och skrev så småningom ett blogginlägg på Meadowmusic om deras platta.

Varför fångades jag av detta?

Jo, för att Ida och Simon började berätta en historia för mig. Eller rättare sagt, de placerade mig rätt in i en historia och fick mig direkt att vilja vet mer om vad som låg bakom.

Det finns inget som kan fånga någons uppmärksamhet mer än en bra historia.

Och en bra historia förtjänar att berättas vidare för andra

purposeIdag, med ett enormt utbud av information, och där vi människor har ett uppmärksamhetsspann i klass med bananflugor, blir kampen om människors uppmärksamhet helt avgörande.

Att vi fångas av historier är inget nytt för marknadsförare. Det utnyttjas till den milda grad att det faktiskt är historierna vi köper istället för själva produkterna. Och ofta vet vi om från början att de inte ens är sanna. Berättelser om att vi ska få lika glänsande hår som en filmstjärna, att vi kan kliva in i filmer bara vi får en större TV, att vi nu får ännu vitare tänder med den nya tandkrämen, att du kommer att få en lång och lycklig ålderdom med en pensionsförsäkring.

I artistvärlden är det dock betydligt vanligare att man bortser från berättelserna och går direkt till slutresultatet. Att tex berätta om att man har släppt ett album vill man naturligtvis göra, men för sig självt så blir en textrad som ”Nu har Kvislinge Rockers släppt en ny platta” ganska ointressant. Det släpps ju faktiskt miljoner album varje år.

Gångna listplaceringar, antal lyssningar på Myspace och annan statistik är heller inte speciellt intressant läsning. Samma typ av fakta som miljontals andra band presenterar varje dag.

Bakom alla dessa fakta och händelser finns dock alltid en unik historia att berätta. En berättelse som säger mer om dig som människa och artist än själva resultatet. Och något som en läsare har betydligt lättare att identifiera sig med, känna med eller förskräckas av.

En berättelse kan uttryckas  så enkelt som i några rader som i Idas fall, eller den kan vara en ständigt pågående berättelse som spänner över hela din artistkarriär.

En blogg eller en mikroblogg är ett fantastiskt sätt att berätta en historia på. Här kan skrivandet om vedermödorna inför gigs eller arbetet och funderingarna inför nya plattan väcka en nyfikenhet och ett intresse inför det som komma skall, och det kommer också att påverka hur andra upplever själva händelsen i sig sen. Dina lyssnare får också en möjlighet att vara en del av själva historien.

Titta över din blogg, bio, dina pressreleaser, presentationer och fundera på vad de säger om dig eller ditt band. Var finns just din historia där? Våga skippa en massa tråkiga fakta och berätta något istället. Våga berätta precis på ditt eget sätt. Och din historia är intressantare än du tror.

Om du vill ha synpunkter på hur du presenterar dig eller bara bolla någon idé, hör gärna av dig till någon av oss här på Blindmen.

  • Share on Tumblr


28 Comments

  1. #
    Tobbe Möller
    maj 29th, 2009 at 19:33

    Bra skrivet, och förmodligen helt sant. Kan ändå inte låta bli å leka lite med tanken som består av en undran huruvida detta budskap verkligen är till för alla? Om tanken är: ”ju fler som tar till sig av detta, desto bättre”, dvs ju fler vi kan hjälpa desto bättre, så innebär ju själva ”utopin” att ALLA tillslut utmärker sig med en unik historia, vilket är detsamma som att INGEN utmärker sig. Det blir i slutändan ett ”icke-riktat” (dvs till en kanske alltför allmän målgrupp – i detta fall artister överlag, antar jag) budskap som säger att man bör undvika att göra exakt som grannen samtidigt som grannen ombeds göra exakt samma sak… Är det överhuvudtaget möjligt att ge rådet ”utmärk dej” till fler än en person åt gången…? Förlåt om jag är jobbig. Jag tycker Blindmens insats är grymt värdefull. Bara så ni vet.

  2. #
    Fredrik Muskos
    maj 29th, 2009 at 20:10

    @Tobbe – jag förstår vad du menar, men till saken hör att vi alla är intresserade av olika historier. Därför finns det inte någon konflikt mellan t.ex din story och min… För vi kommer att välja helt olika utgångspunkter, berättarsätt och saker som fångar intresset. Dessutom har vi med all säkerhet inte exakt samma målgrupp heller, vilket få verkligen har. Så kärnpunkten är att maximera intresset för ditt budskap för just din målgrupp, och inte att konkurrera.

  3. #
    Pär Berglund
    maj 29th, 2009 at 20:14

    Du har definitivt en poäng i att om man tar råd som en form av manual så blir det i slutändan ganska poänglöst och okreativt. Jag har ingen aning om vi uttrycker oss på ett optimalt sätt, men målet för oss är att stimulera kreativitet hos de som läser att hitta sin egen väg. Och det är så vi jobbar själva med artister också. Varje artist har sitt sätt att uttrycka sig på och föder nya ideer.

    Just detta med betydelsen av en historia tror jag är ganska generellt om vad vi människor uppfattar som intressant inom de flesta områden. Vägen, och inte målet osv. Och sättet att berätta historier kan ju varieras i det oändliga, vilket världslitteraturen och konsten i sig själv visar.

    Försöker få ihop detta med det du säger att om många berättar unika historier på sitt sätt skulle förvandlas till någon form av allmänt budskap, men fixar inte riktigt det. Får inte riktigt ihop logiken där faktiskt, du får gärna förtydliga.

    Jag ser ju det från det omvända perspektivet idag, att artister oftast inte berättar om sig själva på ett intressant och begripligt sätt, och många gånger överhuvudtaget inte alls. Och att de ser resan emellan vissa utstakade mål som en transportsträcka istället för att ta tillvara på det som finns där.

    Tycker du e jättejobbig Tobbe!! Nej, jag uppskattar enormt din kommentar. Tack!

  4. #
    Tobbe Möller
    maj 29th, 2009 at 20:27

    Jag menar bara att det skulle kunna vara såhär, att ju fler som är unika, desto mindre unikt blir det att vara unik. Men man kan ju alltid hoppas att det finns idioter som väljer att inte läsa Blindmens grejer, och då räcker kanske unik-potten till oss som läser. (=

  5. #
    Fredrik Muskos
    maj 29th, 2009 at 20:34

    @Tobbe – nja, jag tror tvärtom att ju mer unik man är desto bättre ”träffpunkt” får man på fansen/besökarna/publiken. Unikum är inget absolut mått med begränsad tillgång, lyckligtvis, utan myckenhet skapar mångfald. Därmed förtas heller inte intresset, för man kan lättare och snabbare som ”läsare/publik/besökare” se vad man är intresserad av, och just detta bidrar ju till att de som verkligen är intresserade kommer att tillgodogöra sig av din story….

  6. #
    Tobbe Möller
    maj 29th, 2009 at 21:34

    Ta en vägg med tusen ritade likadana trianglar. Ritar man en kvadrat bland dessa så ter sig genast kvadraten unik. Har man sedan lite pep-talk med trianlarna och intalar dem nyttan i att ändra form, och samtidigt snegla åt sidorna för att undvika att dom formar sig likadant som granntriangeln, så har man kanske ett resultat som består i en vägg full med parallellogram, cirklar, koner, romber, droppformer, krokodilformer etc etc. Slutresultatet – när alla har lydit rådet att ändra form – blir ändå ett myller av slumpvisa krusiduller, där ingen förefaller särskilt unik. Det är först när man – i egenskap av exempelvis romb-lover – söker med ljus och lykta, som man tillslut hittar sin romb. Hade man däremot viskat formändrar-rådet till endast ett par av trianglarna så har vi genast gjort en mer effektiv insats för dessa (och samtidigt missunnat de andra trianglarna framgång). Min poäng är alltså (TROR jag, hehe) att det lika gärna kan vara svårare (i bemärkelsen nål-i-en-höstack) att hitta sin unika favorit ju fler man tipsar om nödvändigheten av att försöka vara unik. Men jag ser också er poäng, att avsaknaden av ”unik-mångfald-strävan” kan vara det som gör att det överhuvudtaget blir omöjligt att hitta vissa grejer. Lägger man öht ingen nål i höstacken, blir det ju stört omöjligt att hitta någon där. Jag vill gärna tro på ”alla-kan-vinna-på-detta”-mentaliteten, men det är svårt. För mej iaf.

  7. #
    Tobbe Möller
    maj 29th, 2009 at 21:36

    Läste igenom vad jag skrivit ovan, och jag vet inte om jag fattar vad jag menar riktigt, haha. Ta det med en nypa salt. Jag KAN ha fel. Den HÄR gången alltså…

  8. #
    Fredrik Muskos
    maj 29th, 2009 at 21:55

    @Tobbe – lyckligtvis tror jag du har fel, för du har helt förbisett principen ”It takes one to know one”…. man söker sig till och hittar det man är intresserad av, alltså. Och i detta fall så handlar det inte om likadant ritade trianglar, utan min poäng var att alla ”trianglar” är unika och att den som attraheras av en, kommer att känna igen den i en höstack…

  9. #
    Pär Berglund
    maj 29th, 2009 at 23:14

    Oj, här missar jag nästan en toppendebatt!
    Fast Tobbe, det där med uniciteten har du själv lagt in i ekvationen. Det sa jag aldrig. Jag sa att man ska berätta sin egen historia. Att det är ett självändamål att den inte får sammanfalla med någon annans triangel har jag inte påstått. Däremot tror jag att det blir ett problem om du försöker rita av någon annans romb, som du tycker är fin och inte berätta din egen historia. Ja, det är väl som att skriva låtar ungefär. Eller hur skriver du låtar Tobbe!!!??? ;-)

  10. #
    Tobbe Möller
    maj 30th, 2009 at 11:44

    Börjar återigen med att ödmjuka mig och säga att mitt resonemang kan vara helt meningslöst, och om det rentav är kontraproduktivt ber jag om ursäkt. Däremot finns det saker i både Fredriks och Pärs resonemang som skulle må lite sådär gött av att bli ifrågasatta. Fredrik, du skriver ”man söker sig till och hittar det man är intresserad av”, och jag håller med fullständigt, så KAN det vara. Men å andra sidan förbises därmed de som faktiskt inte har nån aning om vad dom letar efter, för dom är rätt många dom oxå. Dom som kollar runt på måfå för å se om det finns nåt dom tycker om. Men dom kanske är ointressanta i sammanhanget, och lixom får ”skylla sig själva”? Samtidigt tror jag denna ”grupp” är betydligt fler än de som har ”nischat” sitt lyssnande, men här misstänker jag att ni kommer säga emot mig, efs ni just nu förmodligen rör er i kretsar (hehe, fan vad fånigt uttryckt, men ni fattar va?) där folk är mer musikaliskt (t ex) medvetna än gemene man. ”Tobbe, du underskattar folk! Dom VET redan innan dom börjar leta, vad dom vill ha!” Då svarar Tobbe: ”Nej, pilutta er, det gör dom inte alls. Internetnördar som vi – ja, men långtifrån dom flesta”.

    Och, ja Pär, jag la till ordet unik själv, för även om jag tycker begreppet ligger nånstans i gränslandet mellan originell och personlig, så känner jag nog att det ligger betydlig närmare det sistnämnda, och ‘personlig’ är väl ett nyckelord i texten? Sen tycker jag att ‘unikheten’ (heter det så?) är underförstådd när det gäller historieberättande, ty det MÅSTE vara unikt för att ha nån effekt… anser jag. Och det kan vara det på två sätt:

    1. Du är en av få som berättar en historia, och åstadkommer därför reaktioner som ”aha, äntligen nån som har fattat vikten av historieberättande”.
    2. ”Alla” har fattat vikten av att berätta en historia. Och då måste den skilja sig från andra på ett markant sätt, dvs väcka intresse av nån anledning. Sammanfaller en triangel med en annan i ett sånt läge, så spädes unikheten ut. Eller hur?

    Så hur man än vänder och vrider på det hela så måste det finnas något unikt med historieberättandet, och efs artikeln mest går ut på att betona vikten ATT berätta, snarare än VAD man berättar, så kommer min ursprungliga fråga fram: ”hur många vill ni nå utt till med detta budskap”?

  11. #
    Pär Berglund
    maj 30th, 2009 at 13:16

    I ditt första stycke vill jag bara säga att artikeln handlar i än högre grad om att fånga uppmärksamheten hos just dessa människor som inte vet exakt vad de är ute efter. Jag undanber mig verkligen att placeras i något ”musiknörderi”-fack. Mina ambitioner är faktiskt i fullständigt motsatt riktning. Och att berättandet har inget specifikt med Internet att göra.

    Vad gäller unikheten så är det en jäkla skillnad mellan huvudambitionen att man måste vara unik till huvudambitionen att göra någonting som utgår helt från dig själv. I det förstnämnda fallet börjar man med att titta på alla andra, i det andra fallet så börjar man med sig själv.

    Nej, jag ställer inte ATT berätta i något sats motsatsförhållande till VAD man berättar. Tvärtom, jag skriver att man bör tänka efter vad som faktiskt är värt att berätta och som säger något. Sen har vi skrivit en del om just innehållet i andra artiklar här på bloggen.

    För min del får gärna hela världen läsa detta. Och världen läser säkert vad miljontals andra skriver också och skapar sin egen kompott. Just att många människor delar med sig av vad de kan och tycker och diskuterar detta, är enligt mig själva grunden till den industriella revolution som vi är inne i nu.

  12. #
    Pär Berglund
    maj 30th, 2009 at 13:20

    Och jag vill också tacka för diskussionen Tobbe (som jag misstänker inte är slut än). Uppskattas mycket. :-)

  13. #
    Tobbe Möller
    maj 30th, 2009 at 15:51

    Och jag är tacksam för att du nu kallar det diskussion – och inte debatt, efs den sistnämnda mer förutsätter att det finns två ”läger”, där jag då skulle tillhöra ett läger, vars existens jag betvivlar, dvs ”nej-förbövelen-skriv-ingen-historia”-lägret. Att det ÄR ”en jäkla skillnad mellan huvudambitionen att man måste vara unik till huvudambitionen att göra någonting som utgår helt från dig själv” är jag inte helt säker på att jag skriver under på, men att det KAN vara det – visst, men det kan oxå va precis samma sak. Jag tror att man alltid behöver titta dels på sig själv, och dels på alla andra, för att få kläm på vad man vill göra. Vilket man gör först, kan variera, och spelar kanske egentligen mindre roll. Det är ATT man får med bägge som är viktigt. Viljan man har ”innerst inne” är inget som renodlat bildats från nåt som kommer innifrån, utan det är lika mkt utifrån-prylar som tagit sig in och hjälpt till att bilda ”innerst-inne”-känslan hos varje människa. Så tror jag.

    Till sist är jag nyfiken på vad motsatsen till musiknörd är, Pär. Eller menar du med musiknörd en inskränkt musiknörd, och att du istället strävar efter att bli en mer openminded musiknörd? För musiknörd är du väl ändå? (=

  14. #
    Pär Berglund
    maj 30th, 2009 at 17:23

    Jo, jag håller fullständigt med dig om var saker kommer ifrån. Vi uppfinner ju knappast hjulet själva varje dag. Men lik förbaskat hävdar jag att om du känner för att göra något för att du verkligen vill, så ska du göra det oavsett om det är så jäkla ”unikt” eller ej. Det som avgör om det blir bra är ditt engagemang i det hela. Men nu kommer vi kanske rejält av ämnet? :-)

    Ja, musiknörd-ordet kan man såklart diskutera. Här utgick jag från ditt eget resonemang där du skrev: ”efs ni just nu förmodligen rör er i kretsar (hehe, fan vad fånigt uttryckt, men ni fattar va?) där folk är mer musikaliskt (t ex) medvetna än gemene man”

    Nej, jag fattar inte faktiskt. Det och resonemanget innan och efter detta är inget jag känner igen mig i. Jag föredrar faktiskt att diskutera ämnet som sådant.

  15. #
    Fredrik Muskos
    maj 30th, 2009 at 17:44

    Yes, vilken härlig diskussion! Tobbe, jag anser inte att någon behöver ”skylla sig själv” för att de kanske inte hittar det de de kanske skulle kunna vara intresserad av.

    Det är ju den som berättar storyn som sätter tonen, sen är det ju upp till var och en om man är intresserad av den eller inte. Därmed faller ditt resonemang om trianglarna, då jag tycker att varje enskild historia från varje enskild invidid är helt unik.

    Då finns heller inga konflikter, utan det handlar om att DU ska berätta DIN story, så intressant som möjligt, för ingen annan kan ju berätta den åt dig… sen är det helt upp till besökaren / lyssnaren / sökaren etc. att värdera och bedöma om just din historia tar ett tag kring hjärtat eller inte. Då har du iaf gjort allt du kunnat, och det är precis vad Pär menar i sitt inlägg, om jag förstått honom rätt.

  16. #
    Tobbe Möller
    maj 30th, 2009 at 17:51

    Jag menar att om man sysslar med musik, så blir kontaktnätet oomkullrunkeligen minst en gnutta överrepresenterat av ”hyfsat likasinnade”. Och detta påverkas man såklart av åtminstone en smula, om man ser det i ”se-saker-ur-alla-tänkbara-vinklar”-hänseende. Det är egentligen inga konstigheter? Det är bara å sätta igång å känna igen sig. (=

    Sen är jag nog ute å cyklar, efs jag troligen kallt förutsätter att Fredrik och Pär har exakt samma syn på detta. Det är kanske därför du reagerar på nämnda resonemang, där jag egentligen ifrågasätter hur heltäckande applicerbar Fredriks ”it-takes-one-to-know-one”-sanning (och det ÄR en sanning) egentligen är.

    Jag kanske är lite otydlig, men en åsikt som denna: ”om du känner för att göra något för att du verkligen vill, så ska du göra det oavsett om det är så jäkla “unikt” eller ej” är naturligtvis inget som jag ifrågasätter. Känns nog som ingen skulle göra det iofs.

  17. #
    Tobbe Möller
    maj 30th, 2009 at 17:52

    Publicerade mitt senaste inlägg innan jag hade läst Fredriks senaste. Återkommer. Måste duscha. Blev svettig.

  18. #
    Pär Berglund
    maj 30th, 2009 at 18:09

    ”om man sysslar med musik, så blir kontaktnätet oomkullrunkeligen minst en gnutta överrepresenterat av “hyfsat likasinnade””
    Nej, du är helt ute och cyklar. Så ser inte mitt kontaktnät ut, det är inte likriktat, inte ens bland de artister och musiker jag jobbar med och känner.
    Återigen, jag föredrar att diskutera ämnet i sig. Jag hoppas att så lite inspiration och att människor tänker själva sen, that’s all.

  19. #
    Fredrik Muskos
    maj 30th, 2009 at 18:13

    Min ”sanning” om ”it takes one to know one” är ju inte absolut på något sätt, men rent generellt upplever jag att man fungerar så när man står inför nya val och ska försöka identifiera det man står närmast när man har ett stort urval som man inte vet något om.
    Man tenderar att känna igen och upptäcka det man gillar ganska kvickt, på grund av en massa biologiska och sensoriska anledningar. Så är vi människor funtade.
    Men självklart gäller det inte till 100% i alla situationer.

    Pär och jag har inte alltid samma syn på saker, vi ser det från två olika håll utifrån helt olika bakgrund, erfarenhet och tyckande.

    Helt rätt att man påverkas av de man omger sig med, i mitt fall är det mestadels folk som jobbar med och lyssnar väldigt aktivt på musik och även utövar själva. Men det säger ändå inte att man måste vara ”musiknörd” för det. Jag kan lätt ha på en radiostation i bakgrunden utan att vare sig bedöma eller kritisera, utan endast ”tralla med” och se det som ren bakgrundmusik… Om det nu var den aspekten du var ute efter…

    Vad jag vill säga är att jag tror alla har flera lägen, när det kommer till att lyssna på och bedöma musik. Och det tycker jag känns riktigt positivt!

  20. #
    Tobbe Möller
    maj 30th, 2009 at 20:29

    Jomen visst sår du inspiration, Pär. Även jag blir inspirerad av artikeln ifråga, ehuru måhända på oönskat sätt, dvs blir sugen på å ifrågasätta, kanske just pga att det känns så vattentätt och omöjligt att ifrågasätta… lite som varm honung sådär. JAG tycker att jag HAR diskuterat ämnet hela tiden, men jag vill inte att jag ska uppfattas som destruktiv ämnesavvikare, så därför sätter jag för egen del punkt här med att säga att min avsikt inte är att omkullkasta budskapet i artikeln, utan istället långsiktigt stärka det genom att vrida och vända lite. Det KAN vara så att man har fel ju – oavsett hur välment budskapet är. Men ni har nog rätt. Klart vi ska berätta historier. Punkt.

  21. #
    Tobbe Möller
    maj 30th, 2009 at 20:32

    Nu läste jag igen vad jag skrivit. Vill inte låta tyken, men det blir så ändå på nåt sätt. Har nog nån hjärnskada. Förlåt.

  22. #
    Pär Berglund
    maj 30th, 2009 at 20:54

    Jomen att ifrågasätta det gör du alldeles rätt i, och som det är skrivet så spikas det fast vissa saker som verkligen tål att diskuteras.
    Jag invände på din fråga bara mot att du drog in min person som en stereotyp i sammanhanget och la ord i min mun. Det tycker jag inte har med diskussionen att göra.

  23. #
    Fredrik Muskos
    maj 30th, 2009 at 21:12

    Tobbe, din poäng är värd mycket – jag tycker du sammanfattar diskussionen på ett väldigt bra sätt: ”utan istället långsiktigt stärka det genom att vrida och vända lite”- det är precis vad denna diskussion gått ut på och vi har alla fått ta del av varandras olika ståndpunkter och tyckande. Mycket givande tycker jag!

    Ett frö är sått, hos oss tre och hos alla läsare, och det är precis vad vi strävar efter!

    Man behöver därför inte avsluta genom att säga att ”jag hade rätt – du hade fel”, utan nu har vi ventlilerat det och vi ska låta läsarna bedöma själva. Där står vi och det känns verkligen jättebra att du har engagerat dig i frågan Tobbe, och ifrågasatt en del saker. Det är så vi alla kommer att tänka till ett varv extra! Tack för en givande diskussion! Punkt.

  24. #
    Tobbe Möller
    maj 30th, 2009 at 21:13

    Okej då – en liten grej till (hihi). När jag säger att ens kontaktnät har en överrepresentation av likasinnade, betyder det INTE att man är nån stereotyp. Det betyder bara att så är det ALLTID!!! För ALLA!!! Även om man är medveten om faran av att omge sig endast med alltför liktänkande, så blir det ändå ALLTID så, vilket man oxå bör va ödmjuk inför och erkänna, anser jag, istället för att antyda ”nej mitt nätverk utgörs av en ultimat blandning”. Och med överrepresentation av likasinnade menar jag ”alltid i någon mån” – INTE att alla tänker likadant. Och att dra in skribentens person och hans avsikter med texten hör alltså till ämnet, om ni frågar mej. Däremot kan man ju försöka undvika nedlåtande skällsord som ‘musiknörd’ o. dyl. – även om jag själv inte lägger nån värdering i att vara det… kanske pga att jag själv är det. Puss på dej Pär.

  25. #
    Tobbe Möller
    maj 30th, 2009 at 21:18

    Och på Fredrik oxå förstås.

  26. #
    Fredrik Muskos
    maj 30th, 2009 at 21:19

    Tobbe, diskussionen om överrepresentation inom ett visst spektra (eller helheten) av kontaktnätet är ett helt annat ämne (icke desto mindre instressant!), men jag tror inte alltid att det är så faktiskt… Men visst TENDERAR det kanske att vara så ibland..beroende på vem man är, vad man sysslar med osv…. Men som sagt, det är ett annat ämne!

  27. #
    Skriv en bio nu! | Blindmen
    juni 8th, 2010 at 13:54

    [...] tillgå. Det finns ingen bio skriven, eller så är den ytterst fåordig. Det finns oftast ingen story att förmedla, någon egen presentation, deklaration, ambition eller sammanhang. Ibland leker jag detektiv på [...]

  28. #
    Dra folk till spelningar utan att tjata | Blindmen
    november 22nd, 2010 at 16:25

    [...] Läs också: Betydelsen av en historia [...]

Leave a Comment

blank